Doktorn steg in i rummet, han sa ingenting – men hans ögon förklarade allt för oss. Max, som egentligen heter något annat låg i sjuksängen bakom oss. Han låg där, orörlig med ögonen uppspärrade som likt det sista han såg hade etsat sig fast på hornhinnan. Max var fortfarande vid liv men hans själ var krossad, och likt hans familj hade den övergett honom för längesedan. Vi visste att det var fransyskans verk, men det var vi som skulle få hans blod på våra händer.

 

Han kom senare att bli känd som Patient 0, det första fallet av kärlekssjuka den där sommaren 2012.

 

Tre veckor tidigare.

 

”Hon ska bli min fru” sa han…

 

Vi forcerar ned morgonståndet i Ralph Lauren-kalsongerna och återupplivar våran gemensama bastard WEFS. Trycket på bloggen har varit monumentalt den senaste tiden - utan att överdiriva. Jag känner väl personligen att det skulle gå hand i hand med något sorts ansvar att möta den gemene läsaren i hans/hennes suktande efter småskön läsning. Till er säger jag: Förvisso! Men ni kan också fara åt helvete, för WEFS är min plattform för hatet mot mjäket, fy satan, kräk, sktstövel!!

GärdsmygeT underättas inom kort och om vi inte kvävs i våra egna spyor under tiden jag återvänder till hufvudstaden i följderna av ett för ivrgt zippande på algerisk ful-öl så är vi snart up-and-running.

Postcard from Pasadena